idag var det 1 år sedan jag gick på ullared med några vänner, hade en helt vanlig söndag och hade ingen aning om att dagen skulle bli till en av dom värsta i hela mitt liv. Hade träffat Elin torsdagskvällen samma vecka, vi satt i min bil i vattenledningsparken och pratade om allt.. vi pratade sen om att vi skulle ses den söndagen, innan hon skulle hem till Nathalie och sova där. 
 
Hörde ingenting från Elin på hela dagen vilket kändes lite konstigt men tänkte inte speciellt mycket på det.. tänkte nog att vi skulle höras senare.. när jag precis satt mig i bilen klockan 18.30 ringer min mobil och i andra änden är det en vän till mig som skriker så jag hör absolut ingenting varken första eller andra gången, tredje gången lyckas jag urskilja vad hon säger:" Elin har blivit påkörd av en bil, hon är påväg till linköping med ambulans och är allvarligt skadad." hon berättade också att det skulle vara krishantering klockan 20 hemma i jkpg.. chockad, gråtandes och med tusen frågor körde jag som en idiot hem till jkpg, klingar inte alls rätt jag vet, men lärde mig då att jag inte ska köra bil när jag är i chock igen. 
 
en stund senare kom ett sms från Elins mamma, jag står nära hennes familj.. kom sen tillslut fram till stället där krishanteringen var och där var ledare från kyrkan som jag stod nära, Lina och Carro var där och flera stycken av Elins vänner var där.. och vi bad för Elin den kvällen som vi skulle göra så många kvällar framöver
 
veckorna gick och det gick nog två veckor innan jag var i skolan igen... tiden har aldrig gått så långsamt. Man kunde inte gå utanför dörren utan att höra folk prata om det som faktiskt inte hade en aning, gick på stan en kväll och såg att några pekade på mig när jag gick förbi och sa till varann att jag var "hon Elins bästa vän" och jag hade aldrig sätt människorna förr.. staden krympte verkligen mer för varje dag som gick men jag kände ändå tacksamhet över att så många människor engagerade sig och bad när man själv inte orkade. 
 
hela sverige bad för Elin, det uppmärksammades överallt och skrevs i tidningarna om att människor runtom i hela sverige skänkte tankar och böner till henne.. det var så himla coolt. hur Sverige kan sluta upp till en och samma bön för henne. människor som aldrig knäppt sina händer, som aldrig gått till en kyrka, som aldrig haft en tro, bad för henne. Jag önskade av hela mitt hjärta då att hon hade fått se det.. 
 
Tiden gick och hon överlevde, ett mirakel krävdes och som sänt från ovan så hände det.. Hon överlevde. Det kändes som att man hållt andan fram tills man fick höra att läget var stabilt och att hon inte pendlade mellan liv och död längre.. När jag träffade henne på sjukhuset första gången kunde hon inte prata ordentligt, kunde inte heller gå så bra, hon jobbade mycket med att minnas och tränade på att läsa och skriva.. 
 
i december skrevs hon ut från sjukhuset och fortsatte att vara dagpatient ett par månader till för att träna på rehab. Idag har hon kämpat sig tillbaka, hon gymmar ofta, går i skolan och fortsätter det livet som pausades för henne i minst ett halvår. hur stort är inte det? snacka om kämparglöd och en stor Gud. Jag är så stolt över henne och vet inte riktigt varifrån hon finner styrkan men den finns i henne varje dag oavsett om hon känner av den själv eller inte. Det är som att någon tryckt på en "on" knapp på henne som aldrig går att trycka av.. Hon fortsätter kämpa sig framåt mot sina mål och varje dag är en kamp i sig på något område men Elin tar sig igenom varje dag med ett leende även om jag vet att det kan vara jobbigare vissa dagar.
 
Idag har jag kommit hem från en helg i göteborg med henne och hennes familj, vi har bott på hotell, shoppat, ätit god mat och bara umgåtts och skrattat och tillåtit oss att ha en bra helg.. Livet är oförutsägbard och denna resan har varit svår för alla, mest för Elin men också för oss som står nära henne, men det har också varit lärorikt på sitt sätt. Ta vara på varandra för man kan aldrig veta vad som kommer att hända. 
 
 
ÄLSKAD
 
Det finns en människa här i världen som inte är lik någonannan på något sätt, hon är unik, hon är egen och hon står för vad hon tycker. Lina Ståhl heter hon och hon är fantastisk, målmedveten, stark och framförallt så älskad.
 
vem går fram till någon man inte vet något om, och säger att det finns människor som har bett för personen i fråga? Lina gör, och jag är personen i fråga. Jag visste ingenting om kyrkan, Gud eller om att det fick att välja den vägen. och så kommer hon och säger att dom har bett för mig i sin kyrka, efter att jag vart med i en mopedolycka. Det fick mig att undra, det fick mig att bli tacksam och det fick mig att börja min resa med Gud och i kyrkan. Lina kan verkligen vara frimodig som ingen annan kan.
 
Hon får mig att skratta som ingen annan kan, så att magen gör ont och tårarna rinner. Genom att bara vara Lina, den Lina som skrattar mest hela tiden, den Lina som ser något gott i varje människa, den Lina som kan få vem som helst att garva genom att prata om krabbor eller fasaner.
 
 
Hon är också den som stått bredvid med en tröstande famn när man undrat om det finns något slut på tårar,
hon som visat att hon alltid vill finnas där oavsett vad.
 
 
Hon är fantastisk på alla sätt och jag önskar så att jag kunde få ge tillbaks allt hon gett till mig, jag önskar jag kunde få ge tillbaks all glädje som hon tillför genom att bara finnas till, solstrålen själv. Jag vet vem hon är och hon är ingen annan lik och hon kommer alltid att vara den Lina för mig. tacksam till Gud för att du finns
 
    
 
 
 
 
Idag sa jag upp mig från mitt jobb av olika anledningar..hade tur och slapp undan uppsägningstiden.. Trots att vissa tyckte jag skulle kämpa på och stanna ett tag till kändes det beslutet välbehövligt och helt rätt utifrån min situation så det fick bli så, kändes inte värt det. Så idag klockan 9 blev jag arbetslös haha.. ångest på den. Gick ner och skrev in mig på arbetsförmedlingen igår på eftermiddagen och strax efter det fick jag ett mail från en kvinna jag jobbat för tidigare som undrade ifall jag ville jobba för henne nästa vecka. och efter det gick jag in på konsum där jag bor och pratade med chefen som jag känner till och frågade om han behövde extrapersonal och det lät faktiskt positivt så jag ska in igen och träffa honom i juli. helt plötsligt blev mitt beslut ännu mer självklart, det finns så mycket bättre och man måste våga satsa för att vinna. jag hann inte ens vara arbetslös i en dag innan jag både fick ett nytt jobb och förhoppningsvis goda chanser till ett annat...
 
har precis tittat klart på filmen "October baby"..
brukar inte lipa till filmer men vad tårarna rann.
sjukt fin film!
 
 
 
under en period efter att jag kommit med till kyrkan, ett par år efter lämnade jag kyrkan igen och gjorde revolt av olika anledningar, och gick tillbaks till mitt liv som det hade varit tidigare, det var under en sommar, gick tillbaks till mitt tidigare umgänge, jag festade varje helg utan undantag och ibland mitt i veckorna, svor i varje mening, jag struntade i allt och alla och mådde inte alls bra under denna perioden.
 
då fanns det människor som bara ville mig väl men som med sitt sätt att diskutera och argumentera fick det att låta dömande i mina öron och det gjorde att jag bara ville tredubbla min revolt för att jag bara kände mig ännu sämre, för det var så att trots att jag gjorde det, så var jag inte ett dugg stolt över det.
 
ofta kan det bli så att våran önskan om att få se så många människor som möjligt komma till tro, tar över helt och hållet. Man lägger för mycket energi på att få tillfällen att kunna berätta om sin tro, att bjuda med till kyrkan, att övertyga om att det är rätt. Det är fint, att drömma om att få se människor komma till tro är fint, och det är av omtanke men av egen erfarenhet kan det bli en bakvänd väg som man går. För indirekt blir det att vi börjar med att vilja få våra vänner till tro, kämpar för det, och lyckas vi så får man förmodligen en bra relation på köpet. Med det kan människor lätt bli frälsningsobjekt, funkar inte en vän så går man vidare och försöker med nästa... jag minns att jag verkligen har känt mig som en "försäljare" inom tro, och det var då jag hade diskussioner med människor om tro som jag alltid försökte vinna och jag kände mig så fruktansvärt obekväm i det, det kändes inte rätt. Jag kom snabbt ifrån det beteendet men jag tror verkligen att undermedvetet kan det lätt bli så.
 
men om vi vänder på det, vad skulle hända om vi istället BÖRJADE med att älska människor, och att respektera människor precis som dom är, för att dom är värda det vad dom än väljer i livet?
 
jag är säker på att det skulle bli väldigt bra.
 
under den tiden i livet då jag hade min revolt, eller vad man ska säga. (jag säger absolut inte att jag har något emot människor som lever så, det funkade bara inte för mig.) så fanns det som sagt dom som mest diskuterade med mig, argumenterade och ville få mig att förstå vad som var rätt, men dom förlorade mig mer och mer för varje argument dom kom med, även om jag vet att det inte var det dom ville.
 
men det fanns också den som älskade mig, respekterade mig och fick mig att känna mig viktig, trots att han visste precis vad jag gjorde på helgerna, Det var min ungdomspastor, som blev anställd samma sommar. Jag kände inte honom alls, men jag förstod snabbt att han inte var som andra. Jag har många exempel av handlingar som han gjorde den sommaren som inte fick mig att känna mig sämre i hans närhet, utan bara älskad. Han lyckades efter många om och men få med mig till ett läget som dom hade i kyrkan den sommaren, han betalade det åt mig och jag ville verkligen inte åka men gjorde det ändå. Under en andakt i slutet på veckan så gick jag ut, och han kom efter, kramade om mig och sa till mig "jag kommer aldrig att släppa dig, jag kommer att fortsätta kämpa för dig josefine"
 
Efter den sommaren kom jag tillbaks till min tro och till kyrkan igen. och idag är han en av dom som står mig närmst här i livet. Han började med att älska mig och respektera mig, UTAN att trycka upp argument och predikningar i ansiktet på mig, han fortsatte efter ett tag med att försöka dra med mig på lägret vilket han lyckades med av anledningen att han vunnit förtroende, och allt slutade med att hela den processen fick bli en hjälp för mig att komma till tro. Jag vet inte men jag tror inte att det var något han tänkte på, utan att det bara låg i hans natur att älska människor och visa kärlek till andra.
 
Men med orden att han inte skulle sluta kämpa för mig, så fick han mig att känna mig viktig. Han kunde gått vidare till "nästa" , men han gav av sin tid för att få just mig att känna mig älskad och viktig genom att han faktiskt kämpade för mig, vilket för mig blev tydliga tecken på Guds omsorg om mig, något så litet som att han visade mig respekt och kärlek blev extremt stort för mig och det lilla fick bli avgörande för mig.
 
i bibeln står det om en herde som förlorade ett av sina hundra får, han lämnade alla sina får för att leta efter det borttappade fåret tills han hittade det igen. under den tiden i mitt liv kände jag mig verkligen borttappad och min ungdomspastor var en av dom som letade efter mig och hittade mig igen.
 
och det finns även en viktig poäng med att dom som sågs som dom mest smutsiga, dom kände sig aldrig smutsigare i jesus närhet trots att han var den renaste av alla, dom kände sig bara renare i hans närhet. Det säger mycket om hur vi ska vara som människor.
 
Idag är mina grundstenar i relationer att älska och respektera, att aldrig ha någon slags osynlig pekpinne i handen. oavsett vad människor gör förtjänar de alltid att få känna sig älskade. Mina mål med mina relationer är aldrig att få folk att bli kristna, även om det kanske borde vara så, jag visar nästan aldrig min tro genom ord utan oftast bara genom handling och det är oftast det som väcker frågor hos mina vänner. Det jag vill med mina relationer är att visa kärlek och respekt, om det ger ringar på vattnet och leder vidare människor så blir jag såklart otroligt tacksam för det.
 
Som en tjej sa till mig en gång som jag ofta återkommer till som har fått betyda mycket för mig, "man ska mest finnas där, inte ha alla svar.. bara älska och gå med en liten bit på vägen. människor måste hitta jesus själva, och om de inte vill ha med honom att göra måste vi respektera det, älska och tjäna dom ändå för att Jesus vill välsigna alla oavsett vad de tror. Guds kärlek har inte med vår tro att göra, hans kärlek och omsorg är för alla."
 
tack för att ni läste! allt jag har skrivit här betyder mycket för mig och är så viktigt för mig att få dela!
 
 

till min kära vän! i lördags var jag på bea och robbans vigsel och då hade jag på mig svarta brallor från dr denim och topen från hm för ett par år sedan!
so long!

 
 
 
 
 
 
 
 
fick en fråga om inte jag kunde lägga ut mer bilder på vad jag har på mig, vilket var det enda jag tänkte att jag inte skulle ha något av i den här bloggen haha.. så gick det med det! är inte heller den som tar outfitsbilder till en blogg, men idag råkade det fotas passande bilder att dela med sig av. jag är absolut inte den som brukar ha klänning men idag var det konfirmationsgudstjänst och jag har varit ledare för konfagruppen så idag fick det bli så.
 
 
 
..varför umgås du med dom? dom är inte bra för dig. att tänka på vad man omger sig med för människor.. sådana typer av frågor har alltid varit ständigt återkommande frågor för mig känns det som. och det syns på folk som inte säger det rakt ut, att dom undrar men inte vågar fråga.
 
jag frågar mig själv snarare tvärtom. varför umgås jag inte mer med dom? dom som jag älskar, så otroligt högt. Dom som jag andas samma luft som, dom som bara är människor precis som jag, varför har jag prioriterat bort dom under dessa år? det finns inget dom för mig. Jag är dom, jag kommer alltid att vara dom.
 
utan att vi tänker på det finns det två typer av människor.
Det finns dom som är kristna, det finns dom som är okristna.
 
jag har varit båda typerna. men för mig finns det inte två typer av människor längre, inte en chans. det finns en typ av människor, och det är helt enkelt människor. människor som andas samma luft, som går på samma mark, som har känslor och personligheter som helt enkelt inte delar samma tro, och så måste det få vara.
 
gör vi glappet mellan kristna och okristna större än vad vi egentligen behöver? sen jag blev kristen för 4 år sedan har jag gjort det. Jag prioriterade bort mina vänner som ännu inte kommit till tro, jag prioriterade bort min familj som inte kommit till tro. Jag gick till kyrkan, flera gånger i veckan i flera år. jag ville lära mig att bli en av dom som verkade vara så bra, jag ville visa mig själv och andra att jag inte längre var den unga tjejen som inte skötte skolan och som hade varit i "fel umgänge" längre. Mitt driv var helt fel från början.
 
enda sedan jag kom med i kyrkan har jag sagt att jag vill hänga på krogen med mina vänner en dag, vara där med dom, vara vart dom än är någonstans, skjutsa hem dom. och jag har blivit ifrågasatt, så många gånger. Folk har tyckt raka motsatsen, men det har alltid varit självklart för mig. Jag är dom, jag älskar dom. inte för vad dom gör, för personerna som dom är. För att dom förtjänar det precis lika mycket som du och jag.
 
Idag gör jag det och jag älskar det, det är dom människorna jag träffar där, som jag får umgås med och som jag får ställa upp för som ger min vardag en mening. och jag menar det. glappet mellan min värld och deras värld är näst intill obefintligt. Men det har funnits där en gång. Men inte förens jag insåg att det hade blivit så, kunde jag göra något åt det.
 
mina vänner som inte har kommit till tro har frågat mig varför jag umgås med dom. dom tackar mig för att jag umgås med dom. det gör lite ont i mig, för det är så självklart för mig. och jag blir ledsen när jag tänker på att det inte var självklart för ett tag sen. Jag blev inte bättre än dom när jag blev kristen, inte alls. det enda som hände var bara att vi inte längre delade samma tro. Det är lätt att vi ser det som att kristna är bättre än dom okristna. och faktum är att det är så okristna känner sig också. Det är så många gånger som jag har hört dom säga att dom lever alldeles för fel för att kunna vara i kyrkan.
 
vi pratar lite för mycket om att få människor  att komma till kyrkan, att vara ute på fältet och vinna människor och allt vad det heter. Det ena utesluter absolut inte det andra. Men när vi pratar om att få människor till kyrkan så blir kyrkan en byggnad, och vilket fält pratar vi ens om? vi är kyrkan. kyrkan är så mycket större än en byggnad. Det finns en viktig poäng med att jesus gick hem till människorna han umgicks med.
 
något som har fått bli viktigt i mitt liv är något som en tjej sa till mig för ett tag sen. "Guds kärlek har inte ens med våran tro att göra, den är till för alla. om en människa inte vill ha med jesus att göra så ska jag älska och tjäna den människan ändå."
 
allt detta får jag ständigt påminna mig om och jag tackar Gud för att jag ens började tänka på det överhuvudtaget. och jag har fått förstå att allt handlar om att älska människor och inte göra dom till frälsningsobjekt.
 
allt dessa frågor, alla dessa fantastiska människor som jag omger mig med, om så på krogen eller hemma i min soffa, alla jag har fått skratta med, gråta med och ibland bara vara tyst med, har gjort mig ödmjuk inför livet och det är jag så tacksam till dom för! i owe them.
 
så, mitt enkla svar på frågorna jag får är helt enkelt, jag umgås med dom för att jag älskar dom. och jag drömmer om att få vara på betydligt "värre" platser än så och det ska bli min verklighet en dag.
 
 
de var ett tag sen sist! inte för att de är speciellt många som är inne här men även haha. sen sist har jag hunnit vara på konsert, haft sjukt givande pratstunder med Terese, njutit av solen, umgåtts med vänner, spontanbokat biljetter till Justin bieber dagen till natten vi åkte upp, varit på besök på Kaggeholm, shoppat, tagit viktiga beslut. tagit vara på livet och börjat planera framtiden. Älskar mitt liv och älskar att stå inför spännande förändringar!
 
planerar att ha en skön helg innan en hektisk framtid börjar nästa vecka. ska på konfaläger ons - fre, Stockholm fre-sön och två veckor efter det slutar jag bibelskolan och efter det börjar jag jobba heltid på hotellet och i augusti någongång är planen att flytta upp till Stockholm! my dreams beging to come true.  
 
för att inte detta inlägget ska se allt för tråkigt ut så får ni ett par bilder :)
 
 
 
wow, jag är så djupt berörd ikväll. sen bloggning blir alltid den bästa på något konstigt vänster. vet inte om jag nämnt det någonting men jag är ju kristen och det blev jag när jag var 16 år gammal, alltså för 4 år sedan. kommer ifrån ett helt okristet hem och från en bakgrund med stökigt umgänge, festande, skolkande, och härjande. jag var alltså världens värsting tonår innan jag blev kristen haha. vilket man mest skäms över idag men så är det väl för de flesta, alltså inte bara på grund av att jag blev kristen.
 
satt för några veckor sen och kollade på melodifestivalen och hade hört om en tjej som hette terese fredenwall som var kristen som skulle vara med och jag ville slå kullerbyttor så glad jag var. äntligen något av värde tänkte jag, eftersom den deltävlingen hade börjat med världens skämmigaste framträdande. och så blev det verkligen, den låten grep verkligen tag i mig och innan hon spelade sin låt så sa hon "till alla er som jag träffat ute på gatan, på bordeller och i fängelsen."
 
fick sedan veta att hon reser runt i europa och hänger med ungdomar på bordeller bl.a och spelar och sjunger för dom, visar kärlek, bryr sig om. Det är verkligen en dröm som jag haft i mitt hjärta så otroligt länge. inte nödvändigtvis bordeller, utan bara att finnas till och vara på platser som folk håller sig borta ifrån.
 
och de närmaste jag har kommit är krogen. vara där med dom, sprida glädje, hänga, och skjutsa hem dom efteråt. min dröm är så mycket mer och den har bara legat där utan att ha kommit upp till ytan. har skrivit med Terese lite fram och tillbaks och pratat och inspirerats, och förundrats över att det finns någon där ute med så lika tankar som jag har. så ikväll gick jag på en konsert hon hade i fjällstugan här, och jag har aldrig blivit så berörd, någonsin förr.
 
hon sjöng massa låtar och förklarade bakgrunden till flera av dom. Jag satt med tårarna rinnandes och gåshud genom hela konserten. och det blev bara så självklart för mig att det är precis just DET jag drömmer om. Det som hon pratar om, som hon sjunger om. Alla dom unga, trasiga människorna hon träffat och gett kärlek till,. om jag hade fått träffa en av dom hade det fått betyda så mycket för mig. Jag träffade Terese efteråt och pratade lite med henne och när jag skulle gå och sa att jag skulle iväg till krogen så stöttade hon mig fullt ut i det och sa att hon gillar det, och det blev för mig så bekräftat. jag vill inte först och främst tjäna i kyrkan och församlingen, jag vill tjäna dom som behöver det oavsett om de tror eller inte. För som Terese skrev till mig, Guds kärlek har inte ens med människors tro att göra, det handlar om hans kärlek och omsorg till ALLA människor. vem ska visa dom den kärleken konkret om inte vi som redan vet om den gör det? Gud öppnar dörrar på så märkliga sätt, men det blir SÅ bra
ikväll saknar jag dig mer än vanligt. 8 månader utan dig har det gått nu. världen hade varit en rik plats om du fortfarande hade funnits i den, finaste mamma.
 
idag åkte jag till Götene tidigt i morse för att hålla en presentation och sammanfattning av vår resa till Sydafrika i pingstkyrkan där, tillsammans med två andra. det gick bra tycker jag, sen åkte jag hemåt och var sen i kyrkan kl16 och sen ute och åt med David. Efter det kom Louise och Caisa hem till mig.
 
har bestämt mig för att göra en sista tatuering på armen nu, ett citat eller ett bibelord på armen, typ som på bilden under fast bara text. får se vad det blir, är sugen på favoritbibelordet "the truth will set you free."
 
 
imorgon ska jag upp tidigt igen, och efter plugget ska jag träna. bokat en massa pass i veckan, längtar! lägger upp två bilder från denna dagen. hej så länge!
 
 
 
 
haha två helt olika stilar på en och samma dag. först Ralph Lauren tröja och kavaj och ljusrosa byxor, sen sotarmössa och tjocktröja haha. variation vill jag påstå!
 
 
har haft ledigt i 10 dagar nu snart, så himla skönt. nu är klockan för mycket för mitt eget bästa för jag ska upp om 4 timmar och köra bil i typ två timmar, men jag kan inte sova än.. men här kommer iallafall lite bilder som får sammanfatta min senaste vecka.
 
 
 
idag har jag haft halva dagen ledig! otroligt skönt. sen var jag på praktiken från klockan 15 till 20.30! eftersom jag kom hem så sent så orkade jag inte packa ner träningskläderna och åka till gymmet ikväll, så jag tog en dag ledigt från gymmet. gymmat sön och mån nu ändå. körde ett pass i söndags och bodyattack igår. trodde jag skulle dö, vad jobbigt det var. Det är verkligen det jobbigaste passet någonsin och stanken av svett i lokalen efter ett sånt pass är inte nådig haha. men det ger resultat! imorgon hade jag bokat ett pass med min favoritinstruktör Pernilla men dom hade bytt instruktör imorn så jag styrketränar istället!
 
blev superhungrig ikväll så jag åt typ frukost haha. Åt fil med hallon i, knäckebröd med keso och mango. blev inte ens mätt!? ibland undrar jag om det är något fel på mig! men det var gott i alla fall. nu ska jag sova! upp tidigt imorgon. god natt!