Idag sa jag upp mig från mitt jobb av olika anledningar..hade tur och slapp undan uppsägningstiden.. Trots att vissa tyckte jag skulle kämpa på och stanna ett tag till kändes det beslutet välbehövligt och helt rätt utifrån min situation så det fick bli så, kändes inte värt det. Så idag klockan 9 blev jag arbetslös haha.. ångest på den. Gick ner och skrev in mig på arbetsförmedlingen igår på eftermiddagen och strax efter det fick jag ett mail från en kvinna jag jobbat för tidigare som undrade ifall jag ville jobba för henne nästa vecka. och efter det gick jag in på konsum där jag bor och pratade med chefen som jag känner till och frågade om han behövde extrapersonal och det lät faktiskt positivt så jag ska in igen och träffa honom i juli. helt plötsligt blev mitt beslut ännu mer självklart, det finns så mycket bättre och man måste våga satsa för att vinna. jag hann inte ens vara arbetslös i en dag innan jag både fick ett nytt jobb och förhoppningsvis goda chanser till ett annat...
har precis tittat klart på filmen "October baby"..
brukar inte lipa till filmer men vad tårarna rann.
sjukt fin film!
under en period efter att jag kommit med till kyrkan, ett par år efter lämnade jag kyrkan igen och gjorde revolt av olika anledningar, och gick tillbaks till mitt liv som det hade varit tidigare, det var under en sommar, gick tillbaks till mitt tidigare umgänge, jag festade varje helg utan undantag och ibland mitt i veckorna, svor i varje mening, jag struntade i allt och alla och mådde inte alls bra under denna perioden.
då fanns det människor som bara ville mig väl men som med sitt sätt att diskutera och argumentera fick det att låta dömande i mina öron och det gjorde att jag bara ville tredubbla min revolt för att jag bara kände mig ännu sämre, för det var så att trots att jag gjorde det, så var jag inte ett dugg stolt över det.
ofta kan det bli så att våran önskan om att få se så många människor som möjligt komma till tro, tar över helt och hållet. Man lägger för mycket energi på att få tillfällen att kunna berätta om sin tro, att bjuda med till kyrkan, att övertyga om att det är rätt. Det är fint, att drömma om att få se människor komma till tro är fint, och det är av omtanke men av egen erfarenhet kan det bli en bakvänd väg som man går. För indirekt blir det att vi börjar med att vilja få våra vänner till tro, kämpar för det, och lyckas vi så får man förmodligen en bra relation på köpet. Med det kan människor lätt bli frälsningsobjekt, funkar inte en vän så går man vidare och försöker med nästa... jag minns att jag verkligen har känt mig som en "försäljare" inom tro, och det var då jag hade diskussioner med människor om tro som jag alltid försökte vinna och jag kände mig så fruktansvärt obekväm i det, det kändes inte rätt. Jag kom snabbt ifrån det beteendet men jag tror verkligen att undermedvetet kan det lätt bli så.
men om vi vänder på det, vad skulle hända om vi istället BÖRJADE med att älska människor, och att respektera människor precis som dom är, för att dom är värda det vad dom än väljer i livet?
jag är säker på att det skulle bli väldigt bra.
under den tiden i livet då jag hade min revolt, eller vad man ska säga. (jag säger absolut inte att jag har något emot människor som lever så, det funkade bara inte för mig.) så fanns det som sagt dom som mest diskuterade med mig, argumenterade och ville få mig att förstå vad som var rätt, men dom förlorade mig mer och mer för varje argument dom kom med, även om jag vet att det inte var det dom ville.
men det fanns också den som älskade mig, respekterade mig och fick mig att känna mig viktig, trots att han visste precis vad jag gjorde på helgerna, Det var min ungdomspastor, som blev anställd samma sommar. Jag kände inte honom alls, men jag förstod snabbt att han inte var som andra. Jag har många exempel av handlingar som han gjorde den sommaren som inte fick mig att känna mig sämre i hans närhet, utan bara älskad. Han lyckades efter många om och men få med mig till ett läget som dom hade i kyrkan den sommaren, han betalade det åt mig och jag ville verkligen inte åka men gjorde det ändå. Under en andakt i slutet på veckan så gick jag ut, och han kom efter, kramade om mig och sa till mig "jag kommer aldrig att släppa dig, jag kommer att fortsätta kämpa för dig josefine"
Efter den sommaren kom jag tillbaks till min tro och till kyrkan igen. och idag är han en av dom som står mig närmst här i livet. Han började med att älska mig och respektera mig, UTAN att trycka upp argument och predikningar i ansiktet på mig, han fortsatte efter ett tag med att försöka dra med mig på lägret vilket han lyckades med av anledningen att han vunnit förtroende, och allt slutade med att hela den processen fick bli en hjälp för mig att komma till tro. Jag vet inte men jag tror inte att det var något han tänkte på, utan att det bara låg i hans natur att älska människor och visa kärlek till andra.
Men med orden att han inte skulle sluta kämpa för mig, så fick han mig att känna mig viktig. Han kunde gått vidare till "nästa" , men han gav av sin tid för att få just mig att känna mig älskad och viktig genom att han faktiskt kämpade för mig, vilket för mig blev tydliga tecken på Guds omsorg om mig, något så litet som att han visade mig respekt och kärlek blev extremt stort för mig och det lilla fick bli avgörande för mig.
i bibeln står det om en herde som förlorade ett av sina hundra får, han lämnade alla sina får för att leta efter det borttappade fåret tills han hittade det igen. under den tiden i mitt liv kände jag mig verkligen borttappad och min ungdomspastor var en av dom som letade efter mig och hittade mig igen.
och det finns även en viktig poäng med att dom som sågs som dom mest smutsiga, dom kände sig aldrig smutsigare i jesus närhet trots att han var den renaste av alla, dom kände sig bara renare i hans närhet. Det säger mycket om hur vi ska vara som människor.
Idag är mina grundstenar i relationer att älska och respektera, att aldrig ha någon slags osynlig pekpinne i handen. oavsett vad människor gör förtjänar de alltid att få känna sig älskade. Mina mål med mina relationer är aldrig att få folk att bli kristna, även om det kanske borde vara så, jag visar nästan aldrig min tro genom ord utan oftast bara genom handling och det är oftast det som väcker frågor hos mina vänner. Det jag vill med mina relationer är att visa kärlek och respekt, om det ger ringar på vattnet och leder vidare människor så blir jag såklart otroligt tacksam för det.
Som en tjej sa till mig en gång som jag ofta återkommer till som har fått betyda mycket för mig, "man ska mest finnas där, inte ha alla svar.. bara älska och gå med en liten bit på vägen. människor måste hitta jesus själva, och om de inte vill ha med honom att göra måste vi respektera det, älska och tjäna dom ändå för att Jesus vill välsigna alla oavsett vad de tror. Guds kärlek har inte med vår tro att göra, hans kärlek och omsorg är för alla."
tack för att ni läste! allt jag har skrivit här betyder mycket för mig och är så viktigt för mig att få dela!
