idag var det 1 år sedan jag gick på ullared med några vänner, hade en helt vanlig söndag och hade ingen aning om att dagen skulle bli till en av dom värsta i hela mitt liv. Hade träffat Elin torsdagskvällen samma vecka, vi satt i min bil i vattenledningsparken och pratade om allt.. vi pratade sen om att vi skulle ses den söndagen, innan hon skulle hem till Nathalie och sova där.
Hörde ingenting från Elin på hela dagen vilket kändes lite konstigt men tänkte inte speciellt mycket på det.. tänkte nog att vi skulle höras senare.. när jag precis satt mig i bilen klockan 18.30 ringer min mobil och i andra änden är det en vän till mig som skriker så jag hör absolut ingenting varken första eller andra gången, tredje gången lyckas jag urskilja vad hon säger:" Elin har blivit påkörd av en bil, hon är påväg till linköping med ambulans och är allvarligt skadad." hon berättade också att det skulle vara krishantering klockan 20 hemma i jkpg.. chockad, gråtandes och med tusen frågor körde jag som en idiot hem till jkpg, klingar inte alls rätt jag vet, men lärde mig då att jag inte ska köra bil när jag är i chock igen.
en stund senare kom ett sms från Elins mamma, jag står nära hennes familj.. kom sen tillslut fram till stället där krishanteringen var och där var ledare från kyrkan som jag stod nära, Lina och Carro var där och flera stycken av Elins vänner var där.. och vi bad för Elin den kvällen som vi skulle göra så många kvällar framöver.
veckorna gick och det gick nog två veckor innan jag var i skolan igen... tiden har aldrig gått så långsamt. Man kunde inte gå utanför dörren utan att höra folk prata om det som faktiskt inte hade en aning, gick på stan en kväll och såg att några pekade på mig när jag gick förbi och sa till varann att jag var "hon Elins bästa vän" och jag hade aldrig sätt människorna förr.. staden krympte verkligen mer för varje dag som gick men jag kände ändå tacksamhet över att så många människor engagerade sig och bad när man själv inte orkade.
hela sverige bad för Elin, det uppmärksammades överallt och skrevs i tidningarna om att människor runtom i hela sverige skänkte tankar och böner till henne.. det var så himla coolt. hur Sverige kan sluta upp till en och samma bön för henne. människor som aldrig knäppt sina händer, som aldrig gått till en kyrka, som aldrig haft en tro, bad för henne. Jag önskade av hela mitt hjärta då att hon hade fått se det..
Tiden gick och hon överlevde, ett mirakel krävdes och som sänt från ovan så hände det.. Hon överlevde. Det kändes som att man hållt andan fram tills man fick höra att läget var stabilt och att hon inte pendlade mellan liv och död längre.. När jag träffade henne på sjukhuset första gången kunde hon inte prata ordentligt, kunde inte heller gå så bra, hon jobbade mycket med att minnas och tränade på att läsa och skriva..
i december skrevs hon ut från sjukhuset och fortsatte att vara dagpatient ett par månader till för att träna på rehab. Idag har hon kämpat sig tillbaka, hon gymmar ofta, går i skolan och fortsätter det livet som pausades för henne i minst ett halvår. hur stort är inte det? snacka om kämparglöd och en stor Gud. Jag är så stolt över henne och vet inte riktigt varifrån hon finner styrkan men den finns i henne varje dag oavsett om hon känner av den själv eller inte. Det är som att någon tryckt på en "on" knapp på henne som aldrig går att trycka av.. Hon fortsätter kämpa sig framåt mot sina mål och varje dag är en kamp i sig på något område men Elin tar sig igenom varje dag med ett leende även om jag vet att det kan vara jobbigare vissa dagar.
Idag har jag kommit hem från en helg i göteborg med henne och hennes familj, vi har bott på hotell, shoppat, ätit god mat och bara umgåtts och skrattat och tillåtit oss att ha en bra helg.. Livet är oförutsägbard och denna resan har varit svår för alla, mest för Elin men också för oss som står nära henne, men det har också varit lärorikt på sitt sätt. Ta vara på varandra för man kan aldrig veta vad som kommer att hända.
ÄLSKAD
