..varför umgås du med dom? dom är inte bra för dig. att tänka på vad man omger sig med för människor.. sådana typer av frågor har alltid varit ständigt återkommande frågor för mig känns det som. och det syns på folk som inte säger det rakt ut, att dom undrar men inte vågar fråga.
jag frågar mig själv snarare tvärtom. varför umgås jag inte mer med dom? dom som jag älskar, så otroligt högt. Dom som jag andas samma luft som, dom som bara är människor precis som jag, varför har jag prioriterat bort dom under dessa år? det finns inget dom för mig. Jag är dom, jag kommer alltid att vara dom.
utan att vi tänker på det finns det två typer av människor.
Det finns dom som är kristna, det finns dom som är okristna.
jag har varit båda typerna. men för mig finns det inte två typer av människor längre, inte en chans. det finns en typ av människor, och det är helt enkelt människor. människor som andas samma luft, som går på samma mark, som har känslor och personligheter som helt enkelt inte delar samma tro, och så måste det få vara.
gör vi glappet mellan kristna och okristna större än vad vi egentligen behöver? sen jag blev kristen för 4 år sedan har jag gjort det. Jag prioriterade bort mina vänner som ännu inte kommit till tro, jag prioriterade bort min familj som inte kommit till tro. Jag gick till kyrkan, flera gånger i veckan i flera år. jag ville lära mig att bli en av dom som verkade vara så bra, jag ville visa mig själv och andra att jag inte längre var den unga tjejen som inte skötte skolan och som hade varit i "fel umgänge" längre. Mitt driv var helt fel från början.
enda sedan jag kom med i kyrkan har jag sagt att jag vill hänga på krogen med mina vänner en dag, vara där med dom, vara vart dom än är någonstans, skjutsa hem dom. och jag har blivit ifrågasatt, så många gånger. Folk har tyckt raka motsatsen, men det har alltid varit självklart för mig. Jag är dom, jag älskar dom. inte för vad dom gör, för personerna som dom är. För att dom förtjänar det precis lika mycket som du och jag.
Idag gör jag det och jag älskar det, det är dom människorna jag träffar där, som jag får umgås med och som jag får ställa upp för som ger min vardag en mening. och jag menar det. glappet mellan min värld och deras värld är näst intill obefintligt. Men det har funnits där en gång. Men inte förens jag insåg att det hade blivit så, kunde jag göra något åt det.
mina vänner som inte har kommit till tro har frågat mig varför jag umgås med dom. dom tackar mig för att jag umgås med dom. det gör lite ont i mig, för det är så självklart för mig. och jag blir ledsen när jag tänker på att det inte var självklart för ett tag sen. Jag blev inte bättre än dom när jag blev kristen, inte alls. det enda som hände var bara att vi inte längre delade samma tro. Det är lätt att vi ser det som att kristna är bättre än dom okristna. och faktum är att det är så okristna känner sig också. Det är så många gånger som jag har hört dom säga att dom lever alldeles för fel för att kunna vara i kyrkan.
vi pratar lite för mycket om att få människor att komma till kyrkan, att vara ute på fältet och vinna människor och allt vad det heter. Det ena utesluter absolut inte det andra. Men när vi pratar om att få människor till kyrkan så blir kyrkan en byggnad, och vilket fält pratar vi ens om? vi är kyrkan. kyrkan är så mycket större än en byggnad. Det finns en viktig poäng med att jesus gick hem till människorna han umgicks med.
något som har fått bli viktigt i mitt liv är något som en tjej sa till mig för ett tag sen. "Guds kärlek har inte ens med våran tro att göra, den är till för alla. om en människa inte vill ha med jesus att göra så ska jag älska och tjäna den människan ändå."
allt detta får jag ständigt påminna mig om och jag tackar Gud för att jag ens började tänka på det överhuvudtaget. och jag har fått förstå att allt handlar om att älska människor och inte göra dom till frälsningsobjekt.
allt dessa frågor, alla dessa fantastiska människor som jag omger mig med, om så på krogen eller hemma i min soffa, alla jag har fått skratta med, gråta med och ibland bara vara tyst med, har gjort mig ödmjuk inför livet och det är jag så tacksam till dom för! i owe them.
så, mitt enkla svar på frågorna jag får är helt enkelt, jag umgås med dom för att jag älskar dom. och jag drömmer om att få vara på betydligt "värre" platser än så och det ska bli min verklighet en dag.
